Jag hade precis gett ut boken ”Fyy 17 – en bok om tonåringar”, och boken och jag själv hade valsat runt i media samtidigt som min TV verkade ha gått sönder varför jag inte hade kunnat se en bandad intervju med mig själv i ”Godmorgon Sverige”.
En ljudtekniker på Aktuellt sa mig att han kände en på Rapport, som var en jäkel på att få igång gamla TV-apparater, och erbjöd sig fråga ljudkollegan på Rapport.
Ljudaren på Rapport ringde mig, och frågade lite om min TV, och sa sen till kollegan på Aktuellt att det var inte nog med att jag hette Lena.
– Hon låter ju som Lena Nyman! Och sen är hon författare, jag gillar inte författare! Jag har en jävel hemma som skjuter upp raketer jämt!
Men killen på Aktuellt tjatade på, och en dag stod ljudkillen på Rapport inte ut längre, och skulle ändå förbi Kungsholmen där jag bodde, och han ringde mig och sa buttert att jag kommer väl och kollar på din (förbannade) TV.
När killen steg in genom dörren fick han syn på ett porträtt jag hade på väggen i hallen föreställande en gammal lärare ifrån Fruängsskolan, och ljudaren utbrast förvånat:
– Känner du honom?
– Kände, han är död.
Mannen började gråta
När den störtfloden var avklarad höll han föredrag i tre timmar om just denne lärare, som uppenbarligen hade präglat hans liv, och jag lyssnade för jag fick ändå inte en syl i vädret.
Därefter fick han syn på ett exemplar av ”Fyy 17!”, och frågade mig förvånat om den var skriven av mig, och jag nickade, varpå mannen startade en föreläsning som tangerade tre timmar den också… nu var klockan två på natten och innan han var klar var det en ny strålande morgon och klockan var lite mer än fem och ”Botten Upp” var född.
På vägen ut smällde han till min TV med ena knytnäven högst upp i det högra hörnet.
– Luxordunken!
Han satte på TV:n, som sprakade till, och som sen fungerade i åtminstone fem år till.
Mannen visste att han var döende, fetthjärta och en massa annat, och det var en hemlis, och jag lovade att inte röja den så länge han levde.
Detta underliga möte slutade med att jag lovade på heder och samvete att försöka skriva en ”Botten Upp” för anhöriga.
– Samma stuk som det är i ”Fyy 17!” ska det vara!!!
– Okej, jag gör ett försök, kan vara intressant!
Från den dagen och i nåt år eller två framåt fick jag nästan dagligen nya kontakter jag ombads lyssna till. Eftersom jag älskar att forska och undersöka saker blev jag snabbt fascinerad av de livsöden jag ombads ta del av. Sammanlagt intervjuade jag över 300 nyktra alkoholister och tredubbelt fler anhöriga.
Han återkom ofta hem till mig, för att berätta, och vi blev ”vänner för livet” även om jag visste att det var ett redigt utmätt liv p.g.a. en långvarig alkoholism.
Sjukdomen kallas ofta för ”förnekelsens sjukdom” och det faktum att han var döende, och visste om det, fick denna vänskap att bli tydlig, inget småsnackande, ner på djjupet på allvar.
Själv sa denne pappa till ”Botten Upp” att det också var skönt att umgås med en som kände till hur det var fatt utan att bli hysterisk. Men det faktum att han teg inför alla andra står nog mycket för just ”förnekelsens sjukdom”.
Däremot fick Rapportmannen inte läsa manus innan boken var färdigskriven men den dagen kom, och han lusläste och var väldigt nöjd. Förlaget kopplades in, och de sände iväg manuset för att få fram ett korrektur, och bokens första korrektur nådde min hand samma dag som Rapportmannen begrovs.
Jag själv kommer alltid att betrakta denna bok som hans testamente, han skapade också titeln, och på många sätt är den bara spökskriven av mig själv.
https://www.youtube.com/watch?v=6j1hb6eTCNI